Jag minns det, som om det var för två minuter sedan.. Jag satt vardagsenligt vid min dator och skrollade i nyhetsflödet på facebook, när jag plötsligt inte kunde skrolla mer. Internet fungerade inte. Jag stängde av det, startade om, fortfarande borta. Går in till vardagsrummet där jag möts av mammas förtvivlade röst "funkar ditt internet?" Jag insåg nu att det här var på allvar. Jag sprang tillbaka till rummet och gjorde en felsökning i hoppet om  en lösning. Men nej. Jag hade vid det här laget gett upp, och satte mig och läste en bok istället, tillbakablickandes på datorn. 

 

Efter en halvtimme utan internet så fann jag mig i en hukande position över datorn med rumpan i luften, stirrandes på den lilla varningstriangeln. När skulle den försvinna? Skulle den vara där för evigt? Skulle jag gå under? Frågorna irrade omkring i huvudet och väntan var outhärdlig. 

 

Med ett bekymrat ansiktsuttryck och händerna nedgrävda i kinderna hade jag förlorat allt hopp om kontakt med omvärlden och rullade ner på golvet i förtvivlan. Slängde en sista blick på datorn och skakade av glädje när jag inte längre kunde se någon varningstriangel! 

 

Väl tillbaka i cybervärlden så har jag nu insett att jag borde skära ner på mitt internetbrukande.