Idag när jag skulle gå till busstationen och var utanför bågenhuset så hände en sjukt random grej. Gick förbi två personer då ena (en snygg kille i 30-ish åldern) när jag var tre meter bort ropade efter mig på finska. 

 

Jag: Ursäkta, vad sa du?

Han: Jag frågade om du pratade finska, du såg så otroligt finsk ut.

Jag: Jaha, nej det gör jag inte, men jag är en fjärdedels finne, kanske därför?

Han: Jaa.. kanske det. 

 

Sen berättade han att han väntade på sin buss som skulle gå om 4 timmar, till Stockholm. Och att han kom till Umeå i går och skulle hem idag. Och jag berättade att min buss gick på en halvtimme. Han började gå med mig till busstationen medans vi pratade och så stannade vi utanför.

(Märkte jag att han kollade på mig som att han var fashinerad eller någonting.)

 

Han: Så, hur gammal är du då?

Jag: 18, hur gammal är du?

Han: Ojdå, ja då är du vuxen iallafall! Jag är 32, lite äldre haha.

Jag: Men du såg inte så gammal ut!

Han: Nej jag gör allt för att inte åldras, använder hudkrämer, röker inte och så.

 

Samtalet flöt på riktigt bra och han var riktigt trevlig. Vi skrattade och pratade om allt mellan tatueringar och ursprung. Sen spårade det.

 

Han: Jag är bara på så himla bra humör idag! Känner mig kärleksfull, du vet sådär kramsjuk och gosig. Mikael heter jag förresten *sträcker fram handen*

Jag: *skakar hans hand* Julia heter jag.

Han: Wow. Julia. Tjugo minuter sa du? Julia, jag känner mig liksom attraherad av dig. Jag dras till dig.

Jag: Jaha eh tack..? *nervöst leende*

Han: Jag är en sån där som inte har facebook och sånt, jag lever in the moment du vet. Så vad säger du om att vi skulle hitta en lite mer privat plats och du vet, gosa lite och så?

Jag: He.he. Nej alltså jag har pojkvän.

Han. Jaha jag med! Två pojkvänner och fyra flickvänner faktiskt. Men ha det bra!

....Och så gick han.

 

Vad.i.helvete. Jag stod kvar i några minuter i chock och bara skrattade. Kan fortfarande inte sluta le. Så sjukt smögis att jag förstår inte. Från början var jag bara förvånad över att någon faktiskt bara stannade mig nitt på gatan och pratade. Och så var han så himla trevlig också! Men hade dock inte lust att smyga in i något hörn med någon snubbe jag bara känt i tre minuter, haha.. Sjukt wierd. 

Vill bara säga också att jag kände mig inte äcklad eller rädd, för han var faktiskt trevlig och var inte hotfull eller snuskig, Bara... kärleksfull, som han sa. 

 

Det är sånt här som gör livet värt att leva. Oförutsägbara händelser. Dom är underbara.