Plötsligt står jag mitt i rummet och dansar som att jag vore galen. Fast det är jag ju, iallafall lite grann. Märker att rullgardinen är uppe och slutar dansa. Jag sätter mig ner på sängen, drar upp benen, sätter mig med benen i kors och händerna på knäna. Jag gungar lite lätt fram och tillbaka. Allt och inget snurrar runt i huvudet tillsammans med Louis som sjunger "Jeepers, creepers...". Jo, jag är nog lite galen, eller.. är alla såhär? Kanske, jag vet inte.

Jag fortsätter att gunga, kollar upp i taket, funderar på vad jag ska göra. Sjunger med lite i refrängen, rynkar ögonbrynen och gäspar.

Det här var ju kul, borde jag kanske göra något? Rensa garderoben? Rita? Träna? Nej, det lät jobbigt. Jag finner mig själv att gå runt, runt i rummet. Vad gör jag? Har jag verkligen inget bättre för mig? Jag går ut ur rummet, går ett varv runt lägenheten, stannar och stirrar på mamma lite, gör någon grimas och går tillbaka till rummet. Dansar några minuter, sätter mig vid skrivbordet, lägger huvudet på skrivbordet medans armarna hänger längs sidorna.

Efter fem minuter av hjärndödhet så rätar jag på mig. Jag kollar rakt fram och ser min spegelbild. Suck.

Misse brukar inte heller göra så mycket..